De var Ett bra tag sen jag skrev något nu. Om jag ska vara helt ärlig så har jag helt enkelt mått för dåligt för att orka.
En så länge skriver jag mer eller mindre till mig själv.
Har inte get den här adressen till någon och den enda Som här läst här i min närhet är min man.
De är helt otroligt hur många prövningar livet hela tiden utsätter en för. När ska de räcka??
Jag är så trött på mig själv och så trött på sånt livet om och om ger en.
Jag känner mig så tom vill bara sova men Som vanligt ska ångesten vinna över mig underbart.
Jag har kommit på mig själv med hur jag gång på gång drar mig undan egentligen ingen nyhet för mig så de Som är nytt är hur jag drar mig undan. Jag har kommit på att de är svårt att ha kontakt med mer en två max tre st samtidigt de är inte alls så att jag väljer ut någon de bara blir så Som jag tex just nu pratar Varje dag med min syster ena syster och min mamma men alla andra Som ringer eller närmar sig mig ignorerar jag totalt. De är inte alls så att jag Älskar dom mindre eller bryr mig mindre om dom. Bara att jag orkar inte känns Som hela världens tyngd att svara i telefonen och gör jag de så är de plikt troget för att inte såra dom. Jag vet att snart kommer jag omedvetet byta så då är de helt plötsligt kusinen Som gäller. Tex. Jag har nog inte tänkt på de så men jag har länge varit medveten om hur jag lyckas såra människor som jag Älskar. Ibland är de tom okej att prata med alla tom på en och samma dag. Men vissa dagar är ingen okej alla ska bort från mitt liv. De sjukaste är att min pappa gör mot mig och farmor och dom andra få människor Som finns i hans liv. Och jag vet hur de såra och jag är så förband på honom för de och sårad. Håller jag på att bli Som min pappa tänker jag ibland. Och ja de finns likheter men endå inte. Inte för att ställaug själv i Ett fint ljus men jag känner endå att de han gör är inte ens i närheten mot mig. Jag kommer aldrig aldrig stänga min son ute från mitt liv. För de första och för de första och för de andra så hör min pappa av sig till 90% bara när han behöver något från mig. Och resten av dom tio % när någon fyller år eller för att svara plikttroget när man ringer men de händer inte så ofta värken att jag ringer eller att han svarar. Jag ber väldigt väldigt sällan om hjälp och jag har försökt förklara för alla att om jag inte svarar så är de för att jag inte mår bra. Men de är till största delen endå väldigt svårt för alla att förstå. Efter Som jag gömmer mig just när jag inte mår bra. Jag kan spela för en eller två att allt är okej men de tar på krafterna så därför just bara en eller två. Men jag vet också att alla pratar med varandra då kanan dom alltid säga jo men jag pratade med Linda hon mådde bra. Och på så sätt slipper jag alla frågor. Jag tycker inte om att behöva förklarar mig och jag mycket endå mindre om att se i folks ansikten när dom inte tror på 10% av Vad jag säger.
Kl är halv fyra på morgonen och alla sover här hemma. Önskar att jag också skulle sova tysnaden är stor och ångesten tar mer och mer plats jag känner hur de kryper i kroppen är ju inte direkt mycket man kan göra här hemma utan att väcka alla de värsta är att de gör så sjukt ont i händerna nu när jag sitter här och skriver men här ju inget bättre för mig endå. De här är ju Internet och de är en öppen blogg så jag känner endå att jag tänker efter lite innan jag skriver även om jag nog aldrig brukar vara så här öppen om mitt liv. Jag önskar att jag skulle modet att skriva allt utan att tänka att fel människor läser här någon gång. Skulle kännas så sjukt jobbig om folk såg hur jag egentlig mådde. Ja ja nu ska jag gå och hitta på något Som inte gör lika ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar