De var Ett bra tag sen jag skrev något nu. Om jag ska vara helt ärlig så har jag helt enkelt mått för dåligt för att orka. En så länge skriver jag mer eller mindre till mig själv. Har inte get den här adressen till någon och den enda Som här läst här i min närhet är min man. De är helt otroligt hur många prövningar livet hela tiden utsätter en för. När ska de räcka?? Jag är så trött på mig själv och så trött på sånt livet om och om ger en. Jag känner mig så tom vill bara sova men Som vanligt ska ångesten vinna över mig underbart. Jag har kommit på mig själv med hur jag gång på gång drar mig undan egentligen ingen nyhet för mig så de Som är nytt är hur jag drar mig undan. Jag har kommit på att de är svårt att ha kontakt med mer en två max tre st samtidigt de är inte alls så att jag väljer ut någon de bara blir så Som jag tex just nu pratar Varje dag med min syster ena syster och min mamma men alla andra Som ringer eller närmar sig mig ignorerar jag totalt. De är inte alls så att jag Älskar dom mindre eller bryr mig mindre om dom. Bara att jag orkar inte känns Som hela världens tyngd att svara i telefonen och gör jag de så är de plikt troget för att inte såra dom. Jag vet att snart kommer jag omedvetet byta så då är de helt plötsligt kusinen Som gäller. Tex. Jag har nog inte tänkt på de så men jag har länge varit medveten om hur jag lyckas såra människor som jag Älskar. Ibland är de tom okej att prata med alla tom på en och samma dag. Men vissa dagar är ingen okej alla ska bort från mitt liv. De sjukaste är att min pappa gör mot mig och farmor och dom andra få människor Som finns i hans liv. Och jag vet hur de såra och jag är så förband på honom för de och sårad. Håller jag på att bli Som min pappa tänker jag ibland. Och ja de finns likheter men endå inte. Inte för att ställaug själv i Ett fint ljus men jag känner endå att de han gör är inte ens i närheten mot mig. Jag kommer aldrig aldrig stänga min son ute från mitt liv. För de första och för de första och för de andra så hör min pappa av sig till 90% bara när han behöver något från mig. Och resten av dom tio % när någon fyller år eller för att svara plikttroget när man ringer men de händer inte så ofta värken att jag ringer eller att han svarar. Jag ber väldigt väldigt sällan om hjälp och jag har försökt förklara för alla att om jag inte svarar så är de för att jag inte mår bra. Men de är till största delen endå väldigt svårt för alla att förstå. Efter Som jag gömmer mig just när jag inte mår bra. Jag kan spela för en eller två att allt är okej men de tar på krafterna så därför just bara en eller två. Men jag vet också att alla pratar med varandra då kanan dom alltid säga jo men jag pratade med Linda hon mådde bra. Och på så sätt slipper jag alla frågor. Jag tycker inte om att behöva förklarar mig och jag mycket endå mindre om att se i folks ansikten när dom inte tror på 10% av Vad jag säger. Kl är halv fyra på morgonen och alla sover här hemma. Önskar att jag också skulle sova tysnaden är stor och ångesten tar mer och mer plats jag känner hur de kryper i kroppen är ju inte direkt mycket man kan göra här hemma utan att väcka alla de värsta är att de gör så sjukt ont i händerna nu när jag sitter här och skriver men här ju inget bättre för mig endå. De här är ju Internet och de är en öppen blogg så jag känner endå att jag tänker efter lite innan jag skriver även om jag nog aldrig brukar vara så här öppen om mitt liv. Jag önskar att jag skulle modet att skriva allt utan att tänka att fel människor läser här någon gång. Skulle kännas så sjukt jobbig om folk såg hur jag egentlig mådde. Ja ja nu ska jag gå och hitta på något Som inte gör lika ont.

Är verkligen nöjd med min läkare

Klockan är snart fem på morgonen och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Idag eller ja igår var jag hos min husläkare och fick förnya lite recept så ska jag ta lite prover i morgon.
Jag har verkligen haft tur med henne ja eller ja jag har ju haft en 10 tal läkare innan jag kom till henne. Så stort hjärta hon har önskar att alla skulle få ha en sån här läkare. Var bara tvungen att få skriva de jag tror att när jag är 90 år om man nu blir så gammal =) så kommer jag fortfarande minas henne så mycket har hon gjort för mig.

Idag började jag julpyssla lite här hemma tänkte att de är lika bra att komma igång efter som inget här hemma går snabbt och de värsta är att priset för att ha fint hemma är högt. Känns som de först kom ett tåg och körde på mig sen kom en sån där stor lastbil med cement och bara råkade hälla ut de över mig =) Så med andra ord har jag ganska ont eller ganska mycket ont egentligen och sen är jag stel och gud om jag ens kommer upp från den här stolen. De värsta är att jag verkligen behöver springa och kissa =( Men de lär inte hända fören mina värktabletter börjat värka lite.

Imorgon tänker jag inte gå ut genom ytterdörren om så tomten kommer och knackar på så går jag ingenstans..


uch kan inte dom där tabl börja värka nu =() Jag börjar i alla fall känna mig som jag kan sova snart hoppas jag inte ska vakna klockan 8 bara jag skulle verkligen behöva lite kraft verkligen verkligen skulle jag de.

Ja men nu vet jag inte vad jag ska skriva kan inte tänka på något annat en toan =)
Hahah god natt ialla fall

.att bli sårad av sin pappa och att endå klara de för att min mamma är där för mig alltid.

Min pappa är en sån där människa som vägrar svara i telefonen och är som bortblåst långa perioder. Han har verkligen lyckats såra många med hans frånvaro. Efter ett längre samtal med honom får någon månad sedan så förstod jag att han gör så pga av att han mår så dåligt att han inte orkar pratat med någon. Konstigt jag är ju lika dan och en då kunde jag inte se de i honom. Men i ju för sig är de kanske för att han har sårat på mer en ett sätt så har de väl bara varit mitt sätt att tänka att de är beviset på att han inte älskar mig.   
  Ibland tar de många många år innan man vågar öppna ögonen och se sanningen om en människa speciellt om den här människan råkar vara din pappa.   Jag tror att mina ögon står vid öppna nu och jag kommer inte blunda igen jag tänker inte låta någon såra mig på de sättet som han har gjort.
De sårar mest för att han är min pappa och för att jag alltid försökt vara en sån bra dotter som man bara kan vara jag har trippat på tå för att inte göra något fel.
De är inte så att min pappa är en dålig ond människa tvärt om så är han egentligen en väldigt fin människa med ett stort hjärta. Jag tror bara inte att han var ämnad att bli pappa även om han många gånger har försökt.
  De tog mig 31 år att inse att de är inte vad pappa gjort fel, de är vad jag gjort fel ja eller så lätt är de väl inte.   Jag menar verkligen de när jag säger att han har sårat mig och de kraftig.
Men så kommer vi till de jag gjort fel.
Jag har målat en vacker tavla av honom och tro mig jag är värdelös på att måla men den har tavlan lyckades jag verkligen måla fint.
  Och sen kommer han och kastar massor svart färg på min finna tavla varför gör han de jag har ju målat honom jätte fint jag har målat honom till den vackraste blomman i trädgården ju.
Vet inte om de låter förståeligt alls. Men typ så att jag ser honom så fint istället för att se vem han faktiskt är alltså jag menar inte att han inte är så fin men ååå Jag har gjort honom till en idyllisk pappa och morfar som alltid ska vara här för sin dotter och sitt barnbarn som ska se oss först och inte sist.
Men han är inte den pappan och absolut inte den morfar heller.
De hade varit så mycket lättare att bara bryta helt med honom men efter som han en då är den fina människa  som han är när han är närvarnade gör de de svårt.
Om han bara en gång i sitt liv kunde sitta öga för öga med mig och prata om jag bara fick chansen att berätta varför han sårar mig. Om jag bara fick chansen att fråga honom varför han inte vill ha oss i sitt liv mer en på högtidsdagar och när han själv behöver något. Och varför han gång på gång lovar att bli bättre när både han och jag vet att han inte kommer att bli de.

Jag kan se honom och förstå honom som människa kanske tom som en dotter men som en förälder nej absolut inte inte på något sätt alls.

Min mamma är pappas motsats hon är 100%  Närvarande på alla plan och mer där till jag hoppas att min son kan se på mig med samma ögon samma kärlek som jag tittar på min mamma. Hon är ett stöd i allt också vad de gäller pappa jag tror tom ibland att pappa sårar mamma mer genom mig en han sårar mig. Jag vet inte om min mamma någonsin kommer läsa den här bloggen de är väl också lite upp till mig. Men mamma om du läser de här så vill jag att du ska veta att jag uppskattar dig på alla sätt känner att jag är dålig på att vissa de ibland men du är underbaraste mamman och jag önskade att alla hade en mamma som dig då skulle världen vara lika vacker som min målade tavla då hade världen bara kunnat vara ljus för de finns bara ljus i dig mamma. Tack för att du finns.

uch kan inte andas

Sitter här klockan är fyra på morgonen. Vet inte riktigt vad jag ska göra känner mig inte trött eller så gör jag de bara att adrenalinet av att inte få luft och att hjärtat slår i 160 gör att jag känner mig klar vaken.

Jag tycker verkligen att de här är mer en jobbigt och jag känner hur jag mer och mer drar mig undan från folk. Nästan så hjärtat börjar slå bara från ljudet av telefonen.

Vill inte bli mer inåt vänd en jag redan är och jag kämpar verkligen i mot de men de är svårt.

Imorgon måste jag åka och handla kylskåpet börjar eka snart =) Jag är ju den enda med körkort här hemma så de blir jag som sköter de största handlingen min man brukar ju oftast följa med. De är inte super långt till närmaste affär men handlar man några mjölk och ja de vanliga dagliga så räcker de ju gott och väl att släpa upp för bakarna här.
Ja så imorgon får jag väl försöka ta mig i kragen och åka i väg eller försöka jag måste åka i väg.


Så sjukt att en sån liten sak kan göra en orolig.

sovit 10 timmar är överlycklig

Trodde inte att de var sant jag vaknade kl 16.15 somnade 06.30 10 timmar som att vinna på lotto =)

Hade grymt ont när jag vaknade men de är ju inget nytt känner mig i alla fall ganska ut villad idag. Började fixa lite med mina pyssel saker dom har varit instängda i klädkammaren var tvungen att göra om ganska mycket när min <3 dotter flyttade in. Men börja julen närma sig och i år ska vi var hemma hos oss så och de händer bara var fjärde år så jag ser verkligen fram i mot att göra jul fint här och tänkte pyssla en hel de fram till jul som de var bara sätta igång och få lite ordning fick möblera om lite så jag kommer väl må i morgon men de var de värt ((säger jag nu i alla fall ))


Tycker fortfarande att de känns lite konstigt att skriva om mitt liv så öppet när jag egentligen är så instängd att jag inte en pratar med familjen om hur jag mår. Läste lite för min man här om dagen trodde inte han skulle ta de så hårt som han gjorde ser han något som jag inte ser? för mig är de normalt att leva så här och jag är så van vid de att jag undrar vem jag skulle vara om jag inte mådde dåligt nästan så jag är lite rädd att må bra för vem är jag då? Kanske är jag den som jag är så duktig på att spela att jag är. Eller blir jag någon helt annan?

Jag skulle ge den här adressen till mamma också men efter min man,s reaktion valde jag att inte göra de en då. Vill inte göra henne mer orolig en hon redan är vill inte såra någon och minst henne. Annars har jag bara get den här adressen till en ända och de är en väldigt nära vän till mig.

Lite mer ingånde om mig

Jag fick min första panikattack när jag var i 18-19 års åldern. Jag satt i skolan läste då till undersköterska.
Jag växte upp i ett hem där panikångest depression  och ren ångest var en vardag min mamma fick panikångest mellan 1979-1981 hon har sakt årtalet men jag mins inte exakt. Men jag är född 80 så de gör väl ingen skilnad så.

Om jag har tagit upp de här med någon läkare eller så just att jag är uppvuxen med panikångest så jag vet vad de handlar om får jag ofta frågan hur de var att växa upp så och hur de påverkade mig. Jag tror inte de har gjort de alltså påverkat min bardom så. Jag visste inget annat och för mig var de helt normalt att tex mamma inte gick ut eller att farmor följde med till tandläkare och såna saker. Kanske var de svårare för mina syskon som är äldre och hade sätt en annan del av mamma innan. Vi är fyra syskon och jag vet att vi ser på barndomen olika jag vet inte om de har att göra med att vi ser saker på olika sätt eller att de helt enkelt är så att de tog hårdare på dom en mig.
Jag är lite  sån där människa som tror att saker har en mening som försöker se de possessiva i allt och gudarna ska veta att de är inte alltid så lätt att göra de. LER

Jag har varit hos mer läkare en jag kan räkna jag hade verkligen svårt att acceptera  mina diagnoser. Först när läkaren sa panikångest sa jag aldrig i livet  ( trots att jag någonstans visste) jag bestämde mig för att söka upp en ny läkare helt oberoende av den andra jag Nämnde aldrig min mamma i de här för att de skulle vara för lätt för dom att bara ställa den diagnosen för att mamma har de. Men i alla fall de blev samma diagnos igen och igen. Först när jag träffade min man för snart 10 år sedan och jag fick en panikattack så ringde han ambulansen jag tror han var lika övertygad om att jag skulle dö som jag själv var. Och ambulansen kom väldigt fort efter som min man skrek i luren hon kommer dö =) när dom kom och sa panikångest och sjukhuset säger samma sak när jag kommer in och självklart får panik där också. Så kändes de tillslut som att jag fick acceptera   att de var så de var.
Idag finns fortfarande panikångesten kvar men jag har lärt mig att hantera den lite bättre och attackerna kommer mycket mer sällan. Men jag undviker väldigt mycket saker som jag vet kan utlösa en panikattack så jag lever begränsat på många sätt pga av de. Nu har Ångest tagit en stor del i mitt liv också och dom två går hand i hand med varandra hela tiden.

Inte min dag idag

Efter ha sovit tre och en halvtimme så vaknar jag med känslan av att ett tåg körde över mig när jag sov.

Känner mig näst intill orörlig och smärtan i hela kroppen var nästan olidlig.
Efter ett par värktabletter så la sig i alla fall de värsta så jag satte på mig lite smink för att dölja min mörka ringar och se lite mer levande ut en jag gjorde när jag mötte spegeln.
Satte mig sedan i bilen och åkte till mamma. Jag möttes av en orolig mamma i dörren när jag kom. Har du gråtit frågade hon direkt. Nej jag är lite trött bara mamma. Jag kunde känna hennes oro under hela tiden jag var där.
Försökte undvika de men de gick inte.

De är lite de här som också gör att jag gärna inte pratar om att jag mår dåligt jag vill inte att andra ska oroa sig att andra ska må dåligt pga av mig.

Men jag är ju  mamma själv och vet att bara en sticka i hans finger gör mig orolig så jag vet hur de är man väljer de inte själv.

Jag tror nog att jag är osynlig att jag är en så grymt bra skådespelare att ingen annan kan se att jag mår dåligt jag tror mig tom var ett enda stort lyckorus när jag är bland folk. Men jag har börjat lära mig den hårda vägen att jag helt enkelt är för blind för att se mig själv. Ibland blir jag chockad när folk frågar vad de är med mig eller säger att man inte ser ut att må så bra. Nästan så man kastar en blick bakom axeln för att se om de står någon bakom en.
Ja ja inte min dag vad de.. Hade en tid hos psyk  den 15 /11 för medicin som jag faktiskt kan behöva nu innan jag totalt rasar i hopp. Men den var dom tvungna att boka om till Imorgon den 19/11 såg för första gången i hela mitt liv fram i mot att få medicin känner att jag inte står ut längre nu.. Men nej då ska dom boka om igen till den 29/11 och tydligen så går de inte bra att gå till en annan läkare heller han är specialist och de är honom du ska gå till. Men bra!!!

Ja och ut över de så har dagen varit fullll med värk och ångest tom tårar nu på kvällen säger tom som om jag aldrig gråter men så är de ju inte var bara väldigt länge sen nu. Känns liksom inte som jag har haft några fler tårar att gråta men de kan ju garantera att de hade jag =)