.att bli sårad av sin pappa och att endå klara de för att min mamma är där för mig alltid.

Min pappa är en sån där människa som vägrar svara i telefonen och är som bortblåst långa perioder. Han har verkligen lyckats såra många med hans frånvaro. Efter ett längre samtal med honom får någon månad sedan så förstod jag att han gör så pga av att han mår så dåligt att han inte orkar pratat med någon. Konstigt jag är ju lika dan och en då kunde jag inte se de i honom. Men i ju för sig är de kanske för att han har sårat på mer en ett sätt så har de väl bara varit mitt sätt att tänka att de är beviset på att han inte älskar mig.   
  Ibland tar de många många år innan man vågar öppna ögonen och se sanningen om en människa speciellt om den här människan råkar vara din pappa.   Jag tror att mina ögon står vid öppna nu och jag kommer inte blunda igen jag tänker inte låta någon såra mig på de sättet som han har gjort.
De sårar mest för att han är min pappa och för att jag alltid försökt vara en sån bra dotter som man bara kan vara jag har trippat på tå för att inte göra något fel.
De är inte så att min pappa är en dålig ond människa tvärt om så är han egentligen en väldigt fin människa med ett stort hjärta. Jag tror bara inte att han var ämnad att bli pappa även om han många gånger har försökt.
  De tog mig 31 år att inse att de är inte vad pappa gjort fel, de är vad jag gjort fel ja eller så lätt är de väl inte.   Jag menar verkligen de när jag säger att han har sårat mig och de kraftig.
Men så kommer vi till de jag gjort fel.
Jag har målat en vacker tavla av honom och tro mig jag är värdelös på att måla men den har tavlan lyckades jag verkligen måla fint.
  Och sen kommer han och kastar massor svart färg på min finna tavla varför gör han de jag har ju målat honom jätte fint jag har målat honom till den vackraste blomman i trädgården ju.
Vet inte om de låter förståeligt alls. Men typ så att jag ser honom så fint istället för att se vem han faktiskt är alltså jag menar inte att han inte är så fin men ååå Jag har gjort honom till en idyllisk pappa och morfar som alltid ska vara här för sin dotter och sitt barnbarn som ska se oss först och inte sist.
Men han är inte den pappan och absolut inte den morfar heller.
De hade varit så mycket lättare att bara bryta helt med honom men efter som han en då är den fina människa  som han är när han är närvarnade gör de de svårt.
Om han bara en gång i sitt liv kunde sitta öga för öga med mig och prata om jag bara fick chansen att berätta varför han sårar mig. Om jag bara fick chansen att fråga honom varför han inte vill ha oss i sitt liv mer en på högtidsdagar och när han själv behöver något. Och varför han gång på gång lovar att bli bättre när både han och jag vet att han inte kommer att bli de.

Jag kan se honom och förstå honom som människa kanske tom som en dotter men som en förälder nej absolut inte inte på något sätt alls.

Min mamma är pappas motsats hon är 100%  Närvarande på alla plan och mer där till jag hoppas att min son kan se på mig med samma ögon samma kärlek som jag tittar på min mamma. Hon är ett stöd i allt också vad de gäller pappa jag tror tom ibland att pappa sårar mamma mer genom mig en han sårar mig. Jag vet inte om min mamma någonsin kommer läsa den här bloggen de är väl också lite upp till mig. Men mamma om du läser de här så vill jag att du ska veta att jag uppskattar dig på alla sätt känner att jag är dålig på att vissa de ibland men du är underbaraste mamman och jag önskade att alla hade en mamma som dig då skulle världen vara lika vacker som min målade tavla då hade världen bara kunnat vara ljus för de finns bara ljus i dig mamma. Tack för att du finns.