Lite mer ingånde om mig

Jag fick min första panikattack när jag var i 18-19 års åldern. Jag satt i skolan läste då till undersköterska.
Jag växte upp i ett hem där panikångest depression  och ren ångest var en vardag min mamma fick panikångest mellan 1979-1981 hon har sakt årtalet men jag mins inte exakt. Men jag är född 80 så de gör väl ingen skilnad så.

Om jag har tagit upp de här med någon läkare eller så just att jag är uppvuxen med panikångest så jag vet vad de handlar om får jag ofta frågan hur de var att växa upp så och hur de påverkade mig. Jag tror inte de har gjort de alltså påverkat min bardom så. Jag visste inget annat och för mig var de helt normalt att tex mamma inte gick ut eller att farmor följde med till tandläkare och såna saker. Kanske var de svårare för mina syskon som är äldre och hade sätt en annan del av mamma innan. Vi är fyra syskon och jag vet att vi ser på barndomen olika jag vet inte om de har att göra med att vi ser saker på olika sätt eller att de helt enkelt är så att de tog hårdare på dom en mig.
Jag är lite  sån där människa som tror att saker har en mening som försöker se de possessiva i allt och gudarna ska veta att de är inte alltid så lätt att göra de. LER

Jag har varit hos mer läkare en jag kan räkna jag hade verkligen svårt att acceptera  mina diagnoser. Först när läkaren sa panikångest sa jag aldrig i livet  ( trots att jag någonstans visste) jag bestämde mig för att söka upp en ny läkare helt oberoende av den andra jag Nämnde aldrig min mamma i de här för att de skulle vara för lätt för dom att bara ställa den diagnosen för att mamma har de. Men i alla fall de blev samma diagnos igen och igen. Först när jag träffade min man för snart 10 år sedan och jag fick en panikattack så ringde han ambulansen jag tror han var lika övertygad om att jag skulle dö som jag själv var. Och ambulansen kom väldigt fort efter som min man skrek i luren hon kommer dö =) när dom kom och sa panikångest och sjukhuset säger samma sak när jag kommer in och självklart får panik där också. Så kändes de tillslut som att jag fick acceptera   att de var så de var.
Idag finns fortfarande panikångesten kvar men jag har lärt mig att hantera den lite bättre och attackerna kommer mycket mer sällan. Men jag undviker väldigt mycket saker som jag vet kan utlösa en panikattack så jag lever begränsat på många sätt pga av de. Nu har Ångest tagit en stor del i mitt liv också och dom två går hand i hand med varandra hela tiden.