klockan är nu 2 på natten och hjärtat slår kraftigt

Vet inte varför de visa en annan tid på inläget men de är väl ganska oviktigt igentligen =)

Konstigt jag har levt i min tystnad i så grymt många år och helt plötsligt så känns de så jävla skönt att bara få skriva av sig. Jag skulle vilja lägga ut en bild på mig och familjen men är nog inte redo för de enu för då känns de helt plötsligt som jag har fått ett ansikte, nu känner jag mig ändå ganska anonym fortfarande.

Jag tror att jag levt med oro och ångest längre en vad jag själv vill tro men om de är som jag själv vill tro så började i 18-19 års åldern jag blir 32 i januari. Men om jag ska se sanningen så har den nog varit med mig största delen av livet om inte hela livet . Jag var ofta ängslig som barn ville inte sova borta var väldigt mammig tom i tonåren. Jag var väldigt rädd för konflikter och är nog en idag men jag låter ändå inte någon trampa på mig så kraftigt som jag tidigare har gjort.
Jag blev gravid när jag var 16 år och fick min underbara son när jag var 17 år de kanske låter tungt men han räddad nog mitt liv. Jag undrar iblan vem jag skulle varit utan honom skulle jag ens varit utan honom.
Jag älskar att vara mamma de är de finaste i världen för mig de finns inget jag inte skulle göra för honom och jag känner många gånger att livet rullar pga av honom att jag orkar en dag till att de är värt att gå upp ur sängen för att vara mamma till honom.

På fredag ska jag till psykologen igen ska äntligen få lite medicin joo jag har blivit erbjuden och provat mediciner men när panikångesten först kom fick jag två starka mediciner och jag kände inte igen mig själv som människa längre och jag ville bara sova så jag slutade. Kunde absolut ha provat något annat men valda att inte göra de jag är mamma först har jag tänkt. Och då ångesten oftast är värst på nätterna så klarar jag mig igenom dagarna ganska ok ändå. och efter som han går i skolan så har jag tyckt att när han kommer hem så ska jag ta den energin jag har för att vara mamma så får jag ta de andra när han somnar.
Jag har tidigare gått till psykologer och så men slutat ganska fort och de av flera anledningar men en av dom har varit min stora rädsla att dom ska ta honom ifrån mig pga av ångesten och pga av mina begränsningar socialfobier.
Men idag är han 14 år och jag är lite klokare också =) Jag vet att de jag verkligen har gjort mitt bästa som mamma på alla sätt men idag är de inte lätt att vara ung mamma och att jag dessutom ser 10 år yngre ut en vad jag är är ju inte ett + heller jag har verkligen känt många ögon på mig som just ung mamma.
Skolan behandlar en som om man vore född i går och de var samma sak på dagis.

Men i alla fall nu är de daxs för mig att ta tag i mig själv och kanske i alla fall få sova på nätterna vore underbart.